Maskin för att flytta träd, konstruerad i samband med bygget av Prospect park, Brooklyn. Bild från “Fredrick Law Olmsted and the American Environmental Tradition”, Fein, A. (1972)
1867, efter amerikanska inbördeskrigets slut och i samband med att Vaux och Olmsteds planer för Prospect Park (2.37 km2) i Brooklyn, New York, började ta fysisk form, konstruerade John Y. Culyer en maskin för att enkelt kunna rulla runt träd i parken, från en plats till en lämpligare annan. Culyer, som tidigare hade arbetat som landskapsingenjör under genomförandet av Central Park (1857-), såg maskinen dels som ett designhjälpmedel där träden under byggprocessen kunde flyttas som schackpjäser till möjliga planteringsplatser, och dels som ett sätt att genom utökade transportmöjligheter komma runt de begränsningar av trädstorlekar och arter som de närliggande plantskolornas utbud utgjorde. Under maskinens tre första år i bruk flyttade den ca sexhundra träd med en enskild vikt på uppemot 15 ton. Även beskärning och underhåll engagerade Culyers uppfinningsiver och bland annat ritade han en teleskopförlängningsbar trädbeskärningsstege på vilken dåtidens arborister, utan någon som helst skyddsutrustning och tvärtemot dåvarande beskärningspraxis, med begriplig skepsis tog plats i grupper om tre.
Olmsted och Vauxs plan för Prospect Park, 1865-66. Bild från “Annual Reports of the Brooklyn Park Commissioners”, 1867
Calvert Vaux och Fredrick Law Olmsteds förslag för Prospect Park var en beställning från James S. T. Stranahan, ordförande i “the Brooklyn Board of Park Commissioners” och parkens poltiska och ekonomiska upphovsman/försvarare, och utgick från ett tidigare förslag (1859-61) ritat av den topografiska ingenjören Egbert Viel. Som ursprunget till den amerikanska pendelstaden (på sammas gång sovstadens och sprawls källa) var Brooklyn i behov av vad Stranahan beskrev som “a favorite resort for all classes of our community, enabling thousands to enjoy pure air, with healthful exercise, at all seasons of the year…” ett parkideal vilket också var tänkt att attrahera välbärgade och välartade innvånare till staden. Om Central Park, ofta omskriven som den första amerikanska landskapsparken, var den logiska förebilden till parkens storskaliga dimensionering (omdebatterad redan under sina tillkomstår då mindre lokala parker förordades av många kritiker), uppdelning och disposition så såg Vaux och Olmsted i Prospect Park en möjlighet att ta sina gestaltningsprinciper ett steg längre än vad den rektangulära och trånga tomten på Manhattan hade tillåtit. Parken utgår från Prospect Hill (61 m.ö.h) och landskapets ändmoränformationer men förstärker den karaktären med artificiella och estetiserade tillägg, med ett konstgjort sjösystem, med raviner, vattenfall, och, naturligtvis, med dramatiskt placerade och ansade träd. Med tydliga inslag av engelsk landskapspark och utifrån en Capability Brown-doftande grammatik ville Vaux och Olmsted skapa en scenograferad, pittoresk och sublim landskapsarkitektur som skulle framkalla och kapsla in en pastoral och smått eskapistisk landskapsupplevelse i stadens, och det amerikanska rutnätets, mitt. Efterhand som New York och Brooklyn växte, utåt och uppåt, har den utåtriktade och renande blicken, som arkitekterna föreställde sig att parkens utkikspunkter skulle erbjuda, ut ur staden mot arkaisk landsbygd, brutits upp av både vidsträckt stadsmatta och skyskrapor. Samtidigt har det referenssystem ur vilket arkitekternas idéer om det sublima fått sin näring både förstörts och fötts på nytt i en urban form som varken Vaux, Olmsted, Culyer eller Stranahan hade kunnat förespå.
Efter att Prospect Park stod färdig och Olmsted och Vaux hade gått skilda vägar (1873) fortsatte Culyer sitt arbete med träd och parker, bland annat som sekreterare och rådgivare åt “The Tree Planting Association of New York City” (bildad 1897) där han var en stark förespråkare för trädplantering i gatumiljö och utmed trottoarer. 1885 var han också ansvarig, som överintendent för “Brooklyn Parks Department”, för ett tidigt cyklingsregelverk för New York och Brooklyn. Enligt reglerna var det från november till maj och mellan 10 och 19 under övriga delen av året tillåtet att cykla i Prospect Park och på Coney Island, förutsatt att cyklisten visade hänsyn i korsningar, steg av cyklen och gick ned för Ravine Hill och Deer Paddock Hill (om man inte cyklade trehjuling, då det var tillåtet att cykla långsamt i nedförsbackarna), inte blåste i visslor eller ringde i klockor, hade belysning efter och under skymning, inte tävlade, inte cyklade (för) fort och följde högerrregeln. Alla “wheelmen” behövde också registrera sig hos parkförvaltningen (eller “Central Park Board of Commissioners”) för att få ett bröstemblem som skulle bäras vid alla cykelövningar.
Bild från “36th annual report of the Departement of Parks of the City of Brooklyn for the year 1896”
The use of the bicycle and tricycle for recreation and exercise has considerably increased in Brooklyn. The park and parkways have afforded exceptional facilities for riding. The tricycle as a vehicle for ordinary exercise and pleasure riding is more generally used than last season. This machine is greatly used abroad as a convenient means of traveling about the country, and would be found very serviceable, especially for adults, for that purpose upon the park and parkways and upon the quieter roads and byways in the rural neighborhoods of the adjoining county towns.
There have been few accidents chargeable to carelessness or inexperience in the handling of bicycles, and the riders themselves, as a body, are solicitous to observe every precaution calculated to ingratiate themselves, as riders, in the good opinion of the public. The following rules and regulations have been approved by the Commissioners and meet in a practical way all the requirements which, from my observation and experience, it seems to be necessary to impose upon riders:
“Brooklyn Parks Department Bicycle Rules and Regulations”, John Y. Culyer, 1885
Trädflyttningsmaskin, Prospect Park. Bild från The New-York Historical Society