Moving forest

Photos by Michael Schoner

Inspired by an ominous fairy tale about an entrapping moving forest and commissioned by Droog and curator Scott Burnham for the project Urban play, part of the 2008 Experimenta in Amsterdam, NL Architects created a temporary and gradually distributed urban forest using 100 shopping-carts and 100 plants of Acer, Red Prunus, Green Prunus, Gleditsia and Berk. Where the trees ended up and how many of them that survived the tale doesn’t tell. All that is known is that earlier this year a couple of belittled and similar looking shopping-carts appropriately appeared at Galerie Jaroslav Fragnera as part of the exhibition Made in NL.

Photo from NL Architects and the aftermath of the exhibition Made in NL at Galerie Jaroslav Fragnera in Prague

Grand Domestic Revolution

The cover of Dolores Hayden’s “The Grand Domestic Revolution” (1981). Image Casco

Casco’s long term ‘living research’ project “The Grand Domestic Revolution (GDR)” opened up as the exhibition ‘The Grand Domestic Revolution – User’s Manual’ (curated by Binna Choi and Maiko Tanaka), yesterday and will be on display at various sites in Utrecht throughout February 26, 2012. Departing from the title of Dolores Hayden’s 1981 text on late 19th century and early modernist social and spatial feminist movements, framed as materialist feminism, GDR was first launches in 2009 as a response to an invitation from Utrecht Manifest: Biennial for Social Design. The project has since, emerging from the headquarters set up in a rented 70 sqm nearby apartment, manifested itself in a series of events as part of Casco’s program. With an overall intention to explore, re-articulate and excercise potential ‘notions of the social, the public and the commons, departing from the grounds of the domestic sphere, GDR evolved into a long-term research platform and residency exploring the urgent domestic concerns of today and the potential transformative ways to engage them’. From the exhibition description:

After two years of “living research” residencies, home productions, town meetings and affinity actions, GDR opens up in an extensive exhibition to share the resulting proposals and paradoxes for a grand domestic revolution today. Casco invites all those who have a stake in transforming the conditions and status of the domestic sphere to challenge current divisions between our private and public spaces and to build new forms of living and working in common.

For the first year of the project, we rented an apartment in the neighbourhood of Casco as a symbolic and functional base inviting resident artists, designers, theorists, neighbours and local activists to build up an evolving and collaborative process of living research in the contemporary private domestic realm, with a special focus on the built environment and its boundaries. Growing into its second phase, GDR proceeded from the apartment base and moved further into the city of Utrecht and beyond, to connect to current social and political dynamics of private and public concern and hone our collaborative approaches in terms of collectivity, alliances, affinity and conflictual processes.

From this, four main themes emerged that have become the lines of thought for engaging the large scope of GDR research, proposals and works thus far: Domestic space: housing the commons and living together; Domestic work: invisible labour and working at home; Domestic property: struggles between ownership and usership; Domestic relations: extended families, neighbours versus networks

The works produced, gathered and referenced for the GDR exhibition are made up of a combination of proposals, parallel pieces, historical paradigms and situated research material that confront and actualise the thematic threads above. Some works do this through paradoxical commentary and others by mobilising movement. They all work together to conceive an exhibition of elements and positions that not only suggest why and how to make a domestic revolution, but also ask what position you as the visitor might take, from and beyond your own home base.

Image Casco

Mapping topology

Harry Beck, The London Underground (1931). Från Wikimedia Commons

Harry Becks omskrivna och rundgångsbloggade tunnelbanekarta från 1931 fångar några skillnader mellan topologiska och topografiska (här med en något olycklig dragning åt det geografiska) rumsbegrepp. Först det topologiska kartrummet, som har sitt ursprung i Eulers matematiska problem Köningsbergs sju broar (1736), som likt ett mentalt spindelnät svarar mot graderade samband och förhållanden mellan definierade punkter. Ett mer geografiskt korrelerat topografiskt kartsystem, likt kaffefläckar formulerade kring ytspänning och gränser, svarar snarare mot en underliggande textur (geologi, kultur, demografi mm) och mot specifika materiella egenskaper – där topologin i sin tur blir en konsekvens av hur olika rumsliga konfigurationer möts och förhåller sig till varandra. Skillnaden beskrivs ibland, ofta av retorisk, politisk och filosofisk nödvändighet, som ett statiskt motsatspar där rumslig konnektivitet (som i Becks karta, Space syntax eller GIS) ställs mot rumslig specificitet, och överförande och kopplande rumsliga värderingar mot materialiserad arkitektonisk kvalitet.

En topologisk beskrivning av Charing Cross är på Becks karta inte annorlunda från Highgate på grund av storlek, fasadmaterial eller rumslig konfiguration utan på grund av högre konnektivitet i ett kontinuerligt rumsligt system. Båda begreppen har naturligtvis både döda vinklar, nyanser, fördelar och användningsområden men topologin har genom (ex användningen av Space syntax i Sverige) en tendens att projicera förföriskt svartvita svar och politiskt tacksamma lösningar (i sambandet ideologi-ekonomi-språk), förordande rutnätsbaserad “stadsmässighet” och täthet, intagit en framträdande roll i samtida stadsplanering. Topologins problem, hanterad utan en precis analys av vilken information och vilka rumsliga värden/värderingar den svarar mot, är bristen på rumslig komplexitet. Topografins problem är på motsvarande sätt att ett rum inte är ett rum, lika lite som “no man is an island”. Världen befolkas antagligen inte av varken sammankopplade punkter i en kontinuerlig rymd eller av oberoende väldefinierade platser, utan av överlagrade, segregerade och stratifierade nätverk av materialiserade kluster, grupper, samhällen, minnen, språk, översättningar, historier, känslor och gravitationsfält. Ett integrerat, dynamiskt och flerdimensionellt rumsbegrepp, som önskar mer än maximerad rumslig prduktivitet, borde kunna rymma även den sortens färgglad spräcklighet. Om än inte längre några självklara, tydliga svar.

Karta över Londons tunnelbanenät 1930 (Stingemore). Från Wikimedia Commons

The allotment image

“Land designated for use as allotments was usually simply land which did not find a more profitable use. It was seldom chosen for its horticultural potential, though of course the labour of the cultivators and their manuring of the soil have improved it over the years. For the sites were usually just the spaces left over, behind the houses of factories, limited in access from roads, or in the floodplains of rivers, or enclosed by the sweeping curves of railway lines. (…)

These images come together in an allotment idea. The word allotment is curiously abstract: a legalistic term meaning simply ‘a portion’, but it is in shorthand for a number of images of people, places and activities. It is loaded with assumptions, attitudes and experiences that bring us back into our own culture, whether or not we are plot-holders. The word occupies an obscure corner in contemporary culture, but an absorbingly interesting one. It may imply something out of the way, passing out of ordinary experience, overcome by the real concerns of the late-twentieth century. But it is also tinged with nostalgia for the world that we think have lost, an image of humility from the days when our grandparents urged us to: ‘ Use it up and wear it out/Make do or do without’. Yet it also implies the idea of something ‘wortwhile’ to occupy the weekend, a concern with the quality of the food we eat, an attractive alternative culture.”

Colin Ward and David Crouch in “The allotment, its Landscape and Culture” (1988)

See Stockholm Resilience Center for recent research on the significance of allotments as socio-cultural-ecological memories contributing within resilient systems – an important ecosystem service approach which simultaneously risks to reframe the image of the allotment inside of “the ordinary experience and real concerns of the late-twentieth century” leaving an unfortunate allotment rational as its mark.

Koloniträdgårdar och planterade gårdar

Från “Koloniträdgårdar och planterade gårdar”, Anna Lindhagen, 1916. Utförd på uppdrag av Centralförbundet för socialt arbete är texten en “nödvändig vederkvickelse” om vad “växtvärlden tillför” städer och andra samhällen “som äro uppbyggda av hyresksaserner”

Prospect park

Maskin för att flytta träd, konstruerad i samband med bygget av Prospect park, Brooklyn. Bild från “Fredrick Law Olmsted and the American Environmental Tradition”, Fein, A. (1972)

1867, efter amerikanska inbördeskrigets slut och i samband med att Vaux och Olmsteds planer för Prospect Park (2.37 km2) i Brooklyn, New York, började ta fysisk form, konstruerade John Y. Culyer en maskin för att enkelt kunna rulla runt träd i parken, från en plats till en lämpligare annan. Culyer, som tidigare hade arbetat som landskapsingenjör under genomförandet av Central Park (1857-), såg maskinen dels som ett designhjälpmedel där träden under byggprocessen kunde flyttas som schackpjäser till möjliga planteringsplatser, och dels som ett sätt att genom utökade transportmöjligheter komma runt de begränsningar av trädstorlekar och arter som de närliggande plantskolornas utbud utgjorde. Under maskinens tre första år i bruk flyttade den ca sexhundra träd med en enskild vikt på uppemot 15 ton. Även beskärning och underhåll engagerade Culyers uppfinningsiver och bland annat ritade han en teleskopförlängningsbar trädbeskärningsstege på vilken dåtidens arborister, utan någon som helst skyddsutrustning och tvärtemot dåvarande beskärningspraxis, med begriplig skepsis tog plats i grupper om tre.

Olmsted och Vauxs plan för Prospect Park, 1865-66. Bild från “Annual Reports of the Brooklyn Park Commissioners”, 1867

Calvert Vaux och Fredrick Law Olmsteds förslag för Prospect Park var en beställning från James S. T. Stranahan, ordförande i “the Brooklyn Board of Park Commissioners” och parkens poltiska och ekonomiska upphovsman/försvarare, och utgick från ett tidigare förslag (1859-61) ritat av den topografiska ingenjören Egbert Viel. Som ursprunget till den amerikanska pendelstaden (på sammas gång sovstadens och sprawls källa) var Brooklyn i behov av vad Stranahan beskrev som “a favorite resort for all classes of our community, enabling thousands to enjoy pure air, with healthful exercise, at all seasons of the year…” ett parkideal vilket också var tänkt att attrahera välbärgade och välartade innvånare till staden. Om Central Park, ofta omskriven som den första amerikanska landskapsparken, var den logiska förebilden till parkens storskaliga dimensionering (omdebatterad redan under sina tillkomstår då mindre lokala parker förordades av många kritiker), uppdelning och disposition så såg Vaux och Olmsted i Prospect Park en möjlighet att ta sina gestaltningsprinciper ett steg längre än vad den rektangulära och trånga tomten på Manhattan hade tillåtit. Parken utgår från Prospect Hill (61 m.ö.h) och landskapets ändmoränformationer men förstärker den karaktären med artificiella och estetiserade tillägg, med ett konstgjort sjösystem, med raviner, vattenfall, och, naturligtvis, med dramatiskt placerade och ansade träd. Med tydliga inslag av engelsk landskapspark och utifrån en Capability Brown-doftande grammatik ville Vaux och Olmsted skapa en scenograferad, pittoresk och sublim landskapsarkitektur som skulle framkalla och kapsla in en pastoral och smått eskapistisk landskapsupplevelse i stadens, och det amerikanska rutnätets, mitt. Efterhand som New York och Brooklyn växte, utåt och uppåt, har den utåtriktade och renande blicken, som arkitekterna föreställde sig att parkens utkikspunkter skulle erbjuda, ut ur staden mot arkaisk landsbygd, brutits upp av både vidsträckt stadsmatta och skyskrapor. Samtidigt har det referenssystem ur vilket arkitekternas idéer om det sublima fått sin näring både förstörts och fötts på nytt i en urban form som varken Vaux, Olmsted, Culyer eller Stranahan hade kunnat förespå.

Efter att Prospect Park stod färdig och Olmsted och Vaux hade gått skilda vägar (1873) fortsatte Culyer sitt arbete med träd och parker, bland annat som sekreterare och rådgivare åt “The Tree Planting Association of New York City” (bildad 1897) där han var en stark förespråkare för trädplantering i gatumiljö och utmed trottoarer. 1885 var han också ansvarig, som överintendent för “Brooklyn Parks Department”, för ett tidigt cyklingsregelverk för New York och Brooklyn. Enligt reglerna var det från november till maj och mellan 10 och 19 under övriga delen av året tillåtet att cykla i Prospect Park och på Coney Island, förutsatt att cyklisten visade hänsyn i korsningar, steg av cyklen och gick ned för Ravine Hill och Deer Paddock Hill (om man inte cyklade trehjuling, då det var tillåtet att cykla långsamt i nedförsbackarna), inte blåste i visslor eller ringde i klockor, hade belysning efter och under skymning, inte tävlade, inte cyklade (för) fort och följde högerrregeln. Alla “wheelmen” behövde också registrera sig hos parkförvaltningen (eller “Central Park Board of Commissioners”) för att få ett bröstemblem som skulle bäras vid alla cykelövningar.

Bild från “36th annual report of the Departement of Parks of the City of Brooklyn for the year 1896”

The use of the bicycle and tricycle for recreation and exercise has considerably increased in Brooklyn. The park and parkways have afforded exceptional facilities for riding. The tricycle as a vehicle for ordinary exercise and pleasure riding is more generally used than last season. This machine is greatly used abroad as a convenient means of traveling about the country, and would be found very serviceable, especially for adults, for that purpose upon the park and parkways and upon the quieter roads and byways in the rural neighborhoods of the adjoining county towns.

There have been few accidents chargeable to carelessness or inexperience in the handling of bicycles, and the riders themselves, as a body, are solicitous to observe every precaution calculated to ingratiate themselves, as riders, in the good opinion of the public. The following rules and regulations have been approved by the Commissioners and meet in a practical way all the requirements which, from my observation and experience, it seems to be necessary to impose upon riders:

“Brooklyn Parks Department Bicycle Rules and Regulations”, John Y. Culyer, 1885

Trädflyttningsmaskin, Prospect Park. Bild från The New-York Historical Society

Ordens okända ort

Den franska författaren Hélène Cixous nyordbildning dépays (oland) kan vara en beskrivning av en sådan plats. Hennes favoritförfattare (Jean Genet, Clarice Lispector med flera) bor alla i olandet. De synliggör ett akut tillstånd av ”desorientering” (dépaysement) som inbegriper en medveten akt av glömska. När vi skriver ”glömmer vi bort” allting som vi älskar för att verkligen uppgå i skrivandet. Men denna medvetna glömska implicerar inte total frihet eller ansvarslöshet, tvärtom. Här ljuder ett eko av Virginia Woolfs ord: ”Att skriva som en kvinna som glömt bort att hon är en kvinna.” Kanske skulle det kunna formuleras som att författaren tvingas erövra sina platser och utgångspunkter på nytt, varje gång hon sätter sig ner för att skriva, att utgångspunkten för skrivhandlingen aldrig är självklar eller given: den som skriver kommer förr eller senare att bokstavligen snava över sina egna rötter

Mara Lee i SvD om Cixous, Edenheim, Albiach, Derrida och litterärt oland.

Break down

Michael Landy / Break Down (2001). Image from Artangel

Michael Landy made an inventory of everything he owned: every item of furniture, every book, every piece of food, every cat toy… The list took three years to complete and it contained 7,227 items. Then, with the help of a large machine and an overall-clad team of operatives, he set about destroying it all. After two weeks nothing but powder remained.

Break Down was presented in the former CA department store on Oxford Street. In this recently closed shoppers’ paradise, Landy’s consumer nightmare was displayed during a fourteen day period of systematic de-construction. Landy described Break Down as a Scalextric version of the material reclamation facilities, in which goods that have value are reclaimed from the waste chain. Circulating on a roller conveyer, the stuff of Landy’s life was classified into ten different categories – Artworks, Clothing, Equipment, Furniture, Kitchen, Leisure, Motor Vehicle, Perishables, Reading Material and Studio Material. It was then systematically smashed, pulped, granulated – whatever it took to destroy it entirely. In an earlier work, Landy plastered ‘Everything Must Go’ over the gallery walls; in Break Down, Everything Did Go. It proved to be Michael Landy’s most ambitious – and most extreme – project to date.

“I see this as the ultimate consumer choice,” said Michael Landy. “Once Break Down has finished, a more personal ‘break down’ will commence, life without my self-defining belongings… One way or other I’m trying to get rid of myself, so it’s kind of the ultimate way without actually dispensing of me.”

Description from Artangel

P.D.F. (Product, Disposal Facility), Michael Landy 1998; Photograph: Noah Da Costa; Courtesy of the Simmons and Simmons Collection of Contemporary Art. Image from Artangel. Click for larger version

Michael Landy / Break Down (2001). Image from Artangel

Michael Landy / Break Down (2001). Image from Artangel

Michael Landy / Break Down (2001). Image from Artangel

Arbores Laetae

Image by diller scofido + renfro (2008)

Launched in late August 2008 at the Liverpool Biennial, “Arbores Laetae” has since travelled, often accompanied by the “Blur building” (2002), the world through numerous blogs, exhibitions and presentations. The project in the words of diller scofido + renfro:

“Dismissing conventional distinctions between “nature” and “artifice”, a brownfield site along a key route into the city centre is the host of a new public park. A small grove of Hornbeam trees, some electrically assisted, upsets the perception of a stable ground. Three central trees are planted eccentrically and at a 10-degree bias in deep planter box turntables. The three turntables are synchronized to rotate slowly at different speeds. Changing orbits cause the trees to occasionally brush against one another or open up a wide void in the grove while the texture of dappled light and shade is in constant play. The experience is disorienting. From a vantage point on a spinning platform, the context appears to shift. From terra firma, the trees uncannily animate around and past you”

Video from the Liverpool Biennial TV

A rebours

“To tell the truth, artifice was in Des Esseintes’ philosophy the distinctive mark of human genius.

As he used to say, Nature has had her day; she has definitely and finally tired out by the sickening monotony of her landscapes and skyscapes the patience of refined temperaments. When all is said and done, what a narrow, vulgar affair it all is, like a petty shopkeeper selling one article of goods to the exclusion of all others; what a tiresome store of green fields and leafy trees, what a wearisome commonplace collection of mountains and seas!

In fact, not one of her inventions, deemed so subtle and so wonderful, which the ingenuity of mankind cannot create; no Forest of Fontainebleau, no fairest moonlight landscape but can be reproduced by stage scenery illuminated by the electric light; no waterfall but can be imitated by the proper application of hydraulics, till there is no distinguishing the copy from the original; no mountain crag but painted pasteboard can adequately represent; no flower but well chosen silks and dainty shreds of paper can manufacture the like of!”

A Rebours (Against the Grain), J-K Huysmans, 1884