Plan- och sambandsskiss, park och kommunhus (Civic Center), Mollet del Valles, Barcelona, Spanien, oljekrita på papper, Enric Miralles, 1992–1995
Hösten 2008 var jag involverad i en mindre utställning där fotografen David Bestué presenterade en subjektiv tolkning av några av Enric Miralles och EMBTs byggnader och parker. En bildvärld som tog avstamp i en berättelse parallell med de medialiserade och anpassade bilder som i massor publicerades under 80- och 90-talets EMBT-vurm. I en av få reaktioner på utställningen beskrev en äldre man, fd funktionalistisk stadsplanerare, ofta iklädd mörka plastglasögon och sportjacka, i ett brev (epost var inte hans medium) hur han först nu och i samband med utställningen började förstå sig på och uppskatta postmodernismens formspråk och rumsuppfattningar. Även om Miralles position som just postmodern förtjänar precisering och differentiering (inte minst förhållandet till dekonstruktion och semantisk struktur) och influenserna från moderna och modernistiska arkitekter som Coderch, Jujol, Le Corbusier och Kahn att vidare belysas så delar jag i mycket den insikten. Även om den inte är utan komplikationer och visst motstånd som jag betraktar och befinner mig i Enric Miralles arkitektur.
But here the parallel between these two Europeans [Le Corbusier and Miralles] comes to an end. For while they share a commitment to nature symbolism, they divide over the issue of complexity. Miralles, like many other postmodern architects, has a preference for piling on the motifs and ideas: upturned boats, keel shapes, deep window reveals like a castle, crow-steps, prow shapes, diagonal gutters, ‘bamboo bundles’ and above all the dark granite gun-shape that repeats as an ornamental motif at a huge scale. Everywhere broken silhouettes compete for attention, just like the alleyways next door. That’s fine, and contextual, but it’s quite a meal. As a result of the complexity, the parliament is really a kind of small city, with much too much to digest in one short three-hour sitting. The Scottish parliament will take time to judge: maybe not 50 years but three or four visits, long enough to absorb all the richness and get used to those jumpy black granite guns, the most arbitrary of several questionable ornaments. (…)
Instead of being a monumental building, as is the usual capital landmark, it nestles its way into the environment, an icon of organic resolution, of knitting together nature and culture into a complex union. Perhaps the overall image, the jagged stainless steel and masonry, can be seen as a rocky outcrop. This furthers the idea that Scottish identity is closely associated with the rugged landscape and with the urban experience in which it has grown.
Charles Jencks i Architecture Today (AT nr. 154 (2005), p 32) om arkitekturens territorium och Miralles byggnad för Skottlands parlament
I en analys av ritningen till Calle Mercaders Apartment (1995) gör Carl Douglas ett försök att komplettera den symbol-, referens- och motivladdade postmodernism som Jencks tillskriver Miralles och EMBTs skotska parlamentetsbyggnadskomplex genom att beskriva Miralles ritningsteknik som operativ snarare än strikt representativ. Han spaltar upp sin analys kring fem huvuddrag:
– Ritningen saknar traditionell hierarki, vad gäller exempelvis linjetjockhet.
– Lägenhetsritningen är en beskrivning av historiska och materiella lager, som en “heterogen samling av element/beståndsdelar som interagerar med varandra”, och är inte färdig utan beskriver ett ögonblick i en successiv och oföutsägbar förändringsprocess. Han hänvisar till ett spel där alla drag är bundna till regler och förutsättningar men där utgången ändå är oviss – en mycket vanlig liknelse i diskussioner om och med olika sorters arkitektoniska frihetsgrader.
– Som ett betydelsefält vars särart skiljer sig från postmoderna referenssystem och dekonstruktionens fragmentalisering
– Och opererar på ett icke-representativt plan.
– Där ritningen är en typ av animeringsprocess i vilken de arkitektoniska elementens egenskaper inverkar på och påverkar varandra
Den operativa viljan i Miralles arkitektur är antagligen mer uppenbar och avläsbar på pappret än i byggd form. Vilket delvis också är fallet med Parc dels Colores som i form av en relationskiss (där färg och textur står för regler och egenskaper) och en planritning (icke hierarkisk) omger det här korta och ofullständiga inlägget. EMBT om parken, i vad de kallar konceptuellt minne:
Graffiti invade the walls. / The suspended walls of the Park become graffitis themselves. / They repeat the name of the place, they repeat letters, and the letters get all mixed up, one on top of the other and at the end, they serve just to cast shadows on the ground. / The changing shadows of the building create the place on the ground and small changes on the surface establish playgrounds, paths, benches, a skating rink, games areas, etc… / The main interest of this project is maybe, not directly the project itself, but in the “themes” therein. / (such as the suspension of the building,graffiti becoming architecture, the colours of a painting becoming places, the suspended spirit of the users, unexpected connections …). / That’s why we like to think that this project could be a project for the “near future”, being a more subtle conception of architecture. / Architecture in the future will be lighter, especially in it’s conception.
Planritning, park och kommunhus (Civic Center), Mollet del Valles, Barcelona, Spanien, Enric Miralles och Benedetta Tagliabue (EMBT), 1992–2002
restance 