Kvällsljus över Nya Katarinahissen och Slussen. Foto av Gustaf Cronquist, 1937. Bild från Stockholmskällan
Slussen, Mark Isitt och en utspilld kopp te senare. Eller, en måndagkväll med gårdagens tidning och väderkvarnar.
Om du någonsin råkar snubbla in på en debatt om Slussens framtid – och de är många och förfärligt svåra att undvika – finns det risk att du vänder i dörren i tron att du hamnat mitt i en extatisk offerritual hos någon exotisk infödingsstam. En infödingsstam där den typiske shamanen har rufsigt grått hår och manchesterkostym. Det är Stockholms kulturelit som har samlats, högljudda och ilskna.
Hm. Som om inte debatten om Slussen och dess framtid redan var tillräckligt infekterad, infantiliserad och omöjliggjord så gräver Mark Isitt i gårdagens DN fram samma urinfyllda vattenballonger som han i sällskap av Henry Morton Stanley tidigare i år sågs kasta mot en slasklupen talldunge i Hammarkullen. Den här gången är det inte de påstått kriminaliserande stora modernistiska husen och de av arkitekuren degenererade förortsborna som skall travesteras av den sanningsskådande flanören med en av New Urbanism censurerad fulkopia av The Death and Life of Great American Cities indignerat uppryckt ur bröstfickan. Inte heller är det Sharon “Sulking” Zukin som utifrån en skyttegrav i Gamla Enskede skall trivialiseras och med en kopp hembryggt kokkaffe i handen dräneras på nyanser, omsorgsfull ambivalens (inte minst inför Isitts husgud Jane Jacobs), problematik och relevans. Nope, nu är det tydligen ett gäng imbecilla och sentimentaliserande infödingar med för stort kulturellt kapital som har förvanskat den av drottningen helgade Lordens verk.
Henry Morton Stanley and Kalulu. “In the dress he wore when he met Livingstone in Africa”. Bild från eee.uci.edu
I jakt på skenbart kultiverande argument viftar Isitt lite i förbifarten mot historien med sitt hemsnickrade cricketslagträ. Där det en gång har stått ett hus kan det stå ett hus igen verkar hans korta arkitekturhistorielektion antyda. Lordens arkitektoniska vision saknar däremot nästan helt historieskrivning, i Marks värld. Den är ren. Och av fulländad brittisk espri kommen. Inga exploateringskrav, ingen social komplexitet, inga medarbetare, inga finansieringsbehov, inga trafikplaner, inga politiska agendor, inga spegelbilder och inga manchesterkavajer har tillåtits att missfärga skapelsen. Bara Nyréns. Istället är det debatten, dialogen (i den mån det är ett rättvisande ord i Slussen-sammanhang) och de demokratiska processerna som har smutsat ned de båda staffagefigurerna Lordens och Den maktfullkomlige politikerns kommande imperium, Staden. I den rena visionen erbjöds infödingarna allt te(cappuccino)drickande, möjligt självförverkligande, utsiktslapande och all historiserande nostalgi de kunde tänkas drömma sig bort om. Så vad fan gnäller de om nu, tycks Isitt muttra högt för sig själv.
“För här pratar vi Norman Foster. Lord Foster. Baron Foster of Thames Bank som drottning Elizabeth lyckades döpa honom till när han adlades. Det är han som är ansvarig arkitekt för nya Slussen. I och för sig tillsammans med svenske Svante Berg, upphovsmannen till Globen, men det är lätt att glömma bort, intill Foster bleknar de flesta. Han är som sina byggnadsverk, denne engelsman: elegant som domen över riksdagshuset i Berlin, skarpskuren som skyskrapan The Gherkin i London, distinkt som bågen över Wembley.”
Turerna kring, om och runt Slussen har lämnat efter sig ett stort antal fettfläckiga lågvattenmärken – för demokratin, stadsbyggnadskonsten och dess institutioner, för marknaden, politiken, arkitekten, arkitekturen och, inte minst, för arkitekturkritiken. Det är allvarligt och förtjänar en lika allvarlig, kunnig och artikulerad diskussion, långt bortom ironiserande omkväden. En diskussion som skulle kunna ta spjärn i frågor gällande arkitektonisk kvalitet, språk, stadsbyggandets valörer, exploateringskompetens, historisk tillhörighet, historieskrivning, rumslig precision, tid, stadens som idé, selektering, professionell identitet, offentlighet, utanförskap, nostalgi, dynamik, politikens relation till ekonomiska intressen, förändring, framtid, privatisering och det allmänna. För att bara antyda några möjliga startpunkter. Och debatten om Fosters och Bergs förslags kvaliteter och hur de hanterats av Stockholm stad när de manglats genom demokratiska processer och politiska, kulturella och ekonomiska intressen förtjänar definitivt att både problematiseras och nyanseras, i det har Mark Isitts utspel en halvljummen poäng. På samma sätt finns det all anledning att diskutera hur demokratins ökade medialisering eventuellt ökar klyftorna mellan oss som politiska subjekt och gör vissa röster ännu mer värda än andra, den skillnad som Isitt raljerar över som kulturelitismens politiska inflytande. Men precis som i fallet med den sönderironiserade östermalmsekens öden och äventyr så är det inte anledning att förringa engagemanget i sig. Att någon bryr sig om de platser vi gemensamt förvaltar, befolkar och åkallar är, alltid, positivt. Oavsett vilka bakomliggande värderingar och åsikter det är ett uttryck för och oavsett hur problematiska dess konsekvenser är. Att vi i samma ögonblick riskerar underminera demokratin, det offentliga rummet och tilltron till det allmänna genom att tillåta vissas engagemang att väga tyngre än andras (därmed också de platser, träd, trädgårdsstäder och tidningssidor som dessa vissa befolkar) och samtidigt begränsar det demokratiska samtalet till att enbart inrymmas i den effekt- och konfliktsökande kolorit som den medialiserade logiken förmår frammana är åtminstone delvis andra frågor. Frågor och frågeställningar som Mark Isitt i sin jakt på doktor Livingstone helt sonika spankulerar förbi.
För det förslag som kommunstyrelsen ska ta ställning till redan i morgon måndag uppvisar mycket lite av ursprungsritningarnas brittiska enkelhet och esprit. De dansande gångbroarna är borta, det mesta av bebyggelsen likaså. Och vore det inte för någon park här och något glashus där skulle ritningen kunna misstas för det förslag som gav Nyréns segern i tävlingen 2004. Trots att Nyréns förslag var just det som Foster och de övriga stjärnarkitekterna ombads förädla, smycka och förvandla från ren trafiklösning till attraktiv arkitektur.
Flygbild över Slussen. Foto av Gustaf Cronquist, 1936. Bild från Stockholmskällan
Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935. Foto av Gustaf Cronquist, 1933 resp. 1935. Bild från Stockholmskällan
Mark Isitts inlägg är naturligtivs bara ett i raden av kommentarer om Slussen. Sedan Alexis Pontvik vann den första tävlingen om ny gestaltning 1991. Sedan 1634 då Lilleström började byggas om till slussanordning enligt holländsk förebild. I en annan del av DN och i Arkitekten pågår just nu ytterligare ett meningsutbyte där bland andra T Lewan och Space scapes Alexander Ståhle (i en artikel som på många sätt är långt mer innehållsmässigt bekymrande och argumentatoriskt paradoxal än Isitts) yttrar sig om stadsbyggande i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Alla, förutom möjligtvis Isitt som verkar famla i stjärnarkitekturens vilsenhet, debattens röster vill på ett eller annat sätt nå fram till en stadsplanering som handlar om nyanser, kvalitet, “rumsliga valörer“, ansvarstagande och kvalificerad validering baserad på teoretisk, analytisk, evidensbaserad, erfarenhetsmässig, demokratisk eller poetiskt gestaltande kompetens. Alla tvingas slutligen in i ett instämmande ja eller nej till att bygga eller inte bygga tät kvartersstad i “världsklass”. Hur fan blev vi och våra idéer om staden och arkitekturen så ödsligt innehållslösa?
Under det senaste halvåret har två av Sveriges största dagstidningar publicerat artiklar som med kladdiga, okunniga och spekulativa resonemang försöker framkalla en fyrkantig idé om absolut god och ond arkitektur/stad (ofta utifrån negativa referenser till vad som beskrivs som modernimsens “historielösa” vilja att göra just det). I GP möttes Isitts förortsgrubblerier av både redaktionellt stöd och nödvändigt motstånd, i sak och i affekt. I DN övergick debatten snart till att handla om någonting annat och om någon annans tyckande om ett absolut rätt Slussen. Förmodligen borde man (jag) lämnat det där, i skamsen tystnad, och likt Per Wirtén avfärdad Isitt som en man med “no skills”, eller som Catharina Dyrssen be GP:s och DN:s kulturredaktioner att skämmas över att de “anlitar en så fördomsfull stadsbyggnadsamatör” för en arkitekturbevakning som kräver både ämneskunskap och självreflekterande insikt i och om sin egen okunskap. Men jag blev förbannad, och på samma gång uppgiven, och har precis svalt hela betet och alldeles uppenbart skrivit något jag inte borde. Något som i fullkomligt onödig sarkasm på inget sätt försöker lyssna på och förstå de delar av Mark Isitts resonemang, ironi och stadsideal som skulle kunna vara intressanta, begripliga och utvecklingsbara. Något som stöper in hans språkkropp i en stereotypt kolonialiserande form som jag på inget sätt tror att han som person fyller ut. Något som lyfter ut honom som ett orättvist tecken på det arkitekturklimat i vars förvrängda spegelbild den nya Slussen ständigt reflekteras. För vilket jag ber om ursäkt för. Senast jag såg Mark Isitt var han för övrigt klädd i manchesterblazer. Khakifärgad tweed hade varit mer passande. Förlåt.
restance 